Jag har ju länge vetat att Bellos stång egentligen är för bred, ganska mycket till och med. Det innebär att kedjan inte går att spänna perfekt. Den är antingen aningen för hård eller aningen för lös. Så igår testade jag Siljes escuela alta-stång. Den är ungefär en centimeter kortare än Bellos nuvarande och verkar ligga bra i munnen. Det är ganska hög tungfrihet och Bello verkar vilja ha det så. Den är inte tyngre än vaquerostången men utrustad med S-skänklar, vilket enligt vad jag förstår gör att tygeltaget verkar lite uppåt. Redan från början märktes skillnad. Hela hästen kändes mjukare på något sätt. Bello är av naturen lågställd och har lättare för att länga ut överlinjen än att korta upp sig. Nu gick det lättare att hitta kortningen utan att jag egentligen behövde röra stången särskilt mycket. Däremot var galoppen lite knackig igår och jag funderar på om det är en kombination av långpromenad på söndagen och det nya bettet. Idag när jag återigen red på det bettet märkte jag hur mycket skarpare Bello upplever att den här stången är jämfört med den gamla. Vid en galoppfattning lade jag till spöet en gång bakom skänkeln och Bello bockade. Det är hans sätt att säga "sluta tjata, jag gör så gott jag kan". Bortsett från det faktum att jag faktiskt satt kvar i bockningen (BARBACKA, märk väl) så råkade jag ta tag i tygeln på ett sätt som jag aldrig skulle ha gjort medvetet. Min stackars häst nästan satte sig på baken! Shit, tänkte jag och blev genast mycket mer medveten om mina händer. Så starkt har han aldrig reagerat på ett bett även fast det har förekommit några oavsedda hårda tygeltag ute i skogen ibland.Efteråt slog mig tanken att det kanske var det som hindrade galoppen. Den senaste veckan har han gjort såna härliga, luftiga fattningar. Nu samlade han sig visserligen väldigt mycket innan fattningen men det var som om energin tog slut någonstans där och galoppen ebbade ut i ingenting. Kanske är det så att jag, van vid den gamla vaquerostången, bromsade honom omedvetet? När jag tänker efter så tror jag att Silje hade samma problem med Felix när hon red på denna stång. Den bromsade honom. Å andra sidan var fördelarna med bettbytet uppenbara, jag måste bara lära mig att använda bettet rätt så att jag kan hitta den där balansen mellan broms och gas. Finlir med andra ord.Det är så kul att rida nu! Jag är så stolt över min lilla häst som blir starkare och smidigare hela tiden.

Just nu har jag inte särskilt mycket tid eller ork över till att uppdatera den här bloggen. All kreativitet går åt till ridningen och hästarna, även om det finns mycket annat jag skulle vilja hinna med också.I måndags åkte jag, Heidi och Lena med Christina på kurs med Philippe Karl. Det tog en dryg timme att ta sig till Strängnäs med transport och allt. Kursen hölls på Helmer Ridcenter som verkade vara en relativt ny anläggning med restaurang, övernattningsrum och jag vet inte vad... inget man är bortskämd med precis. När det gäller herrn själv, Karl alltså, så var det han talade om och visade mycket intressant. Jag tyckte inte riktigt om hans pedagogik, han var ganska arrogant (fast inte elak eller otrevlig) och viftade gärna bort frågor och sånt. Fast såna där mästare kanske har rätt att vara det? Första kursdagen uttryckte han sina tvivel över Drömprinsens fallenhet för högre skolor, nästa dag (då jag inte var där) ändrade han tydligen uppfattning och talade om att "this is a very talanted horse". Han hann inte mer än sätta sig i sadeln förrän han konstaterade "this saddle I like" =). Han var ganska rolig men rätt långrandig och ibland tappade jag fokus eftersom han aldrig riktigt kom till skott med det han egentligen skulle förklara. De långa ridpassen är jag inte heller riktigt en vän av. Man blir aningen förvirrad av alla åsikter och metoder som man stöter på dagligen. Jag är ännu inte på den kunskapsnivån att jag problemfritt kan peta in de nyttiga delarna av en erfarenhet i den redan befintliga kunskapen. Jag vågar inte heller alltid prova något nytt av rädsla för att göra fel.Idag åkte jag och Silje till en ridsportbutik på Veda Gård i Vallentuna. Jag var ute efter ett litet kandar till Bello men det verkar vara näst intill omöjligt att hitta en stång i storlek 12. Ska prova Siljes escuela alta stång som verkar vara lite kortare än min. Jag blev kär i ett par svarta manchesterridbyxor i jodhpurmodell... Men eftersom prislappen var 2300 fick det tillsammans med allting annat vänta =(. Det är så roligt att se Bello så här pigg och glad! Han kommer till mig i hagen och är med på noterna när vi rider. Hans älsklingsställe i ridhuset är naturligtvis podiet (dvs två lastpallar på varandra). Dit går han vare sig jag vill eller inte, ställer sig på det och vinkar uppfodrande. Godis tack! Jag har inte hittat någon avstängningsknapp ännu =). Om jag förlorar fokus en sekund i galoppen sätter han kurs på podiet och eftersom Christina oftast sitter på det när hon undervisar så finns det viss risk för att hon blir nedsprungen en vacker dag...

Det går bra.Ridningen går bra. Helt plötsligt har jag lyckats hitta viss timing. Jag upplever att både jag och Bello är fokuserade och inspirerade på ett helt annat sätt än vi varit hemma. Kanske har vi gått och ruvat på detta hela vintern och kan plocka fram det nu när vi har lite större ytor och bättre underlag att leka på. Det är så roligt att jag kan ladda honom så lätt. Jag vet inte exakt hur jag gör. Peppar honom. Bellopeppning. Ibland känns det som om han vet vad jag tänker innan jag vet det själv. Hökris på Broknäs. Om vi inte allihop får astma efter att ha letat användbara höbalar långt in i djupet bland mögel och damm är det ett under. Det är dagens mission, varje dag. Jakten i höladan. Det är bra att man kan glädjas åt de små sakerna i livet. Som att hitta en fin höbal när man minst anade det. Det är lycka.

Då har jag och Bello befunnit oss på Broknäs i en vecka och saker och ting börjar falla på plats. Efter att i godan ro tagit det lugnt hela morgonen dagen Bello skulle åka iväg, kom jag på att jag skulle ta och ringa transportfirman för att höra vilken tid de tänkte komma. "Jo, runt halv tre blir det nog." sa chauffören.Shit! Jag hade inte packat någonting alls. Så typiskt mig att dra ut på det så att allt måste göras i sista minuten. Jag körde iväg till stallet omgående och slängde ner prylarna i jättekartongen och diverse ikea-påsar, packade hö och mat osv. Kvart över två ringer chauffören igen. "Hörrudu, jag måste hämta en häst i Råneå först, så jag är nog inte hos dig förrän halv fem."Så jag och Bello for iväg på en liten tur i skogen, med bara traktbrodd eftersom jag just skruvat av tåbroddarna. Vi red en sväng, kom tillbaka till stallet. Och sedan väntade vi. Kvart över fem ringde han igen. Halv sju skulle det bli. Och strax efter halv sju kom han. Bello traskade snällt uppför rampen tills denne chaufför skulle hjälpa till och började trycka på bakifrån. Nepp, sa Bello, och backade ner igen. Jag förklarade vänligt för chauffören att på min häst fungerade det inte att baxa in honom i transporten (jag avstod från att förklara att det förmodligen inte funkar på någon häst överhuvudtaget). Det gick i alla fall bra till slut och bussen med innehåll lyckades ta sig iväg.Själv flög jag ner morgonen därpå. Flyget var naturligtvis försenat en timme men jag hann med den flygbuss jag hade tänkt mig i alla fall. Om någon läsare har tänkt åka buss från Arlanda till Vaxholm, undvik det om ni kan... Låt mig säga så här: Två resväskor (varav en på runt 30 kg), en vanlig väska och en bärbar dator är ingen hit att släpa runt på i SL:s bussar. Tack till killen som hjälpte mig med jätteväskan vid Danderyds sjukhus! Nästa gång tror jag att jag tar en taxi... Efter många om och men kom jag så fram till Vaxholm där Silje hämtade upp mig och så plötsligt var jag på Broknäs igen. Deja vu.Bello anlände runt elva på kvällen. Jättepigg och vrålhungrig formligen hoppade han nedför rampen och kastade sig över den enda återstående hösilagepåsen (jag hade packat fyra stycken... dom kanske trillade av efter vägen). Glad i hågen stegade han in i stallet som om han aldrig varit därifrån och när jag åkte iväg en stund senare stod han och käkade hö i godan ro. Jag befann mig i någon form av chocktillstånd, tror jag. Skakade så att jag knappt kunde hålla i ratten. Jag hade ju väntat mig att han skulle vara jättedålig och förebrådde mig själv hundra gånger för det jag hade ställt till med. Han var aningen uppdragen i buken men inget mer, peppar peppar. Älskade häst.Nu orkar jag inte skriva mer, men fortsättning följer.